Krönika om stevia och EU´s lobbyisthoror.

Jag skrev följande krönika som publicerades i Borås Tidning idag. Numera kommer mina krönikor bara i papperstidningen och inte på webben men Colting blogg is at your service;)

Jag har överhuvudtaget mycket att skriva om men väntar på en ytterliggare overhaul av min bloggdesign innan jag låter mitt kreativa ymnighetshorn brisera. Som den estet och i grunden ytliga människa jag är så måste ytan prioriteras innan innehållet utvecklas och kärnan frodas.

 

Tänk om det fanns ett naturligt sötningsmedel att tillgå som gjorde socker i stort sett överflödigt, ett sötningsmedel utan negativa biverkningar och som till och med kunde påvisa positiva hälsoeffekter.

Faktum är att det är precis vad som finns och den produkten heter stevia! Problemet är bara att det ännu är förbjudet att sälja till förtäring i Sverige.

 

Denna paradox är svår att förstå och ännu svårare att acceptera då det uppenbarligen är tillåtet att sälja den ena produkten efter den andra i våra livsmedelsaffärer som bevisligen gör människor både sjuka och överviktiga. Eller är det någon som på allvar kan argumentera emot de överväldigande bevisen för hur dåligt socker, margariner, härdade fetter, e-tillsatser eller artificiellt konstgjorda sötningsmedel är för oss?

Stevia, som på svenska också går under namnet sötflockel, är en bladväxt som har sitt ursprung i Paraguay och som använts som medicinalväxt i över 1500 år. Växten odlas i stora delar av Central- och Sydamerika och är i sin raffinerade form upp till 300 gånger sötare än socker.

I en jämförelse mellan stevia och socker så är stevia oskyldig till alla de punkter där socker orsakar ohälsa, framförallt karies, diabetes, övervikt och andra metabola syndrom genom överdriven insulinproduktion. Stevia är nämligen befriat från kalorier och har således 0 i glykemiskt index. Visserligen är flertalet artificiella sötningsmedel också utan kalorier men behäftade med långt större farhågor kring den långsiktiga hälsan vid regelbundet bruk och många forskare har höjt ett varningens finger och anser att den nuvarande lagstiftningen för tillåtandet av konstgjorda sötningsmedel är alldeles för vidlyftig och förhastad.

Stevia däremot har inte på några områden visat sig ha negativa hälsoeffekter utan snarare tvärtom! I flera undersökningar har stevia visat sig effektivt mot exempelvis högt blodtryck och till skillnad från konstgjorda sötningsmedel, där vi faktiskt är de första generationerna av försökskaniner, så har ju stevia en över tusen år lång referenshistorik.

Och att det fortfarande är förbjudet att sälja till förtäring inom i stort sett hela EU är både underligt och upprörande och får snarare ses som en eftergift till starka lobbyister från livsmedelsindustrins socker- och sötningsmedelsproducenter än som en oro över folkhälsan. I USA är stevia sedan en tid tillåtet och i Japan har stevia länge varit en storsäljare och står nu för över 40 procent av marknaden för sötningsmedel.

Det ska påpekas att stevia är tillåtet att både köpa och odla i Sverige men det får inte säljas som ett livsmedel men det kan lätt beställas på Internet. Jag har själv använt det en längre tid och som sötningsmedel i exempelvis hemmagjord sylt på frysta bär är det perfekt och då stevia tål värme gör att det är idealiskt för både bakning och matlagning.

Förhoppningsvis och sannolikt är det så att stevia snart också kommer att motvilligt accepteras som sötningsmedel även inom EU och det tål ju att reflekteras över vem som sätter agendan över vad som ska betraktas som endera nyttigt, ätbart eller rent av farligt. Minns exempelvis hur liberala EU emellanåt varit med att tillåta så kallade azofärgämnen som tidigare varit förbjudna i Sverige då de kopplats till både allergier och andra ohälsotillstånd.

EU verkar handla efter devisen att en naturlig ingrediens först får tillåtas efter att den långt om länge kan bevisas vara ofarlig medan en onaturlig ingrediens vidlyftigt får säljas till dess att den bevisas som farlig.


Lance mot Lieto på Kona igår!

http://www.youtube.com/watch?v=lhvMhDKXj8k

http://www.youtube.com/watch?v=e4fa7CE-Daw&feature=related

http://twitpic.com/13t6bo

Lance har tränat på Hawaii och möter förra årets Ironman-tvåa, Chris Lieto, på Queen K, och "throws down the hat"...

Här ser ni resultatet och uppföljningen av den första Twitter TT!


Två dagar, fyra löpningar, sex träningar. Och sex.

När ett crescendo av vintersport  bedrivs någonstans långt bort mitt i natten där många års uppbyggt tryck ska kulminera i orgiastiska urladdningar så lever jag i min bubbla av snöbemängda löpningar och friska drömmar av höga oktan.

-Gårdagens första pass bar mig ut via Linnés klövjestig och jag undrar om han kände sig lika carefree och hade lika högt i tak som jag när han red fram längs Rya Åsar för flera hundra år sedan.

1.20 högaerobt arbete i tung snöterräng, 435 höjdmeter, 150 i snittpuls vilket är i överkant på skalan! Men jag är binjurepigg och livet kunde inte vara bättre!

-Backintervaller i skidor i en timme under sen och möknande eftermiddag då dagen försvann i ett töcken av postrunning-high, världens längsta brunch, sovmys, P-bot och vallainköp...

Årets blott andra skidpass då jag stretat emot eftersom jag egentligen inte gillar skidåkning. Det är för jävla massa spretig utrustning som vinglar åt alla håll, trugor som är för små för snön, valla som antingen är för hal eller för fel och mitt i allt detta är det ju naturligtvis kallt. Då jag inte är same eller eskimo så fryser jag om mina händer och tränger tjocka tumvantar men eftersom alla handtag är anorektiska så är detta en ständig kompromiss och upphov till irritation.

Men som Vo2 max-jägare så vet jag att diagonalåkning uppför är ett bra sätt att stressa syreupptaget och jag o Thobster åkte tre långa intervaller efter att försökt valla för maximalt fäste och minimalt glid men jävelskidorna gled för bra ändå tyckte jag..Vem vill ha bra glid? Då blir det ju så lättåkt att man lika gärna kan kolla det på TV, ungefär som att ta bilen uppför berget o rulla cykeln utför o tycka att man tränat...Se där, löpningens fördel med att ständigt kunna påverka belastningen.

Nåväl, det blev ett dugligt pass även om jag hatade Mora-Nisse lite under tiden.

-Efter att närt min kropp med livets nödtorft så var det dags för löpbandsintervaller som bedrivs på Onyx och det var en glädje att återigen få springa och få känna fast, om än rullande, mark under fötterna.

10 min värmning på 14-15 km/tim, 1 min vila för att knyta om skorna och flexa, 7 min på 17 km/tim, 6 på 17.5, 5 på 18, 4 på 18.5, 3 på 19, 2 på 19.5 och 3x1 min på 20 km/tim. 1 min ståvila mellan intervallerna förutom de sista som bara är 30 sek. Inget märkvärdigt eller särskilt hårt pass och aldrig puls över 167 men ganska många minuter i relativt högt tempo och en föraning om banpasset som ska följa under dag två.

-Efter en behaglig kväll, senkväll, natt och morgon så var det återigen dags för Rya Åsar att vara värd för mina ben som med yster spänst ömsom pulsade djup snö och ömsom tåsteppade runt gamla fotspår. Efter en dryg timme var jaag tillbaka och kunde konstatera att U2`s "Lemon" behagat randomiserat dyka upp exakt som jag jag beträder stigen upp till Elins hus två dagar i rad. Go figure

-Ett äggpaket, två liter mineralvatten och en klase bananer rikare träder jag in i cykelvinden som jag ockuperar i mitt hus och där vidtog en timmes aeroba intervaller med flera hundra watt där möjligtvis uppvärmningen ägnades åt dagens Borås Tidning och därefter var det bara transpiration och inspiration. Mamma vet inte hur mycket jag svettas på mattan jag lånat från vårt källarförråd. Men hon misstänker. Och vill ha mattan tillbaka.

-Efter många bananpannkakor, blåbärsröra, mango, kaffe, röriga långsamma timmar i min bubbla, swiffrande, selektivt tankearbete och varma vetekornspåsar så begav jag mig på kvällen till Ryahallen för intervaller med SOK Knallen. Det är fantastiskt vad lite man kan åstadkomma på en dag mellan lite träning, matbestyr och städande konstaterade jag kort och insåg att jag aldrig skulle kunna jobba någonstans. Och inte bestämma själv?

Så med tankarna på rätt ställe så forcerade jag igenom 10x400 på 70´-snitt med 200 joggvila och 4 min extra efter 5. Jag hade ambitionen att springa 5 till men sanningen att säga så kände jag nu av skidåkningens vedermödor något och då jag är väldigt lat så tar jag alla ursäkter att vara klar. Men det blev ju ganska intensivt ändå. Och tillräckligt många kurvor i varierat utförande.

Mer cykel som nedvarv följde på detta medan jag läste en gammal Runner´s, sedan tre fläskkotletter i vitlök och grädde samt bräserad spenat i....you guessed it; vitlök och grädde. Och efter det ett granatäpple. Och nu vin och choklad. Mörk sådan. You´ve got to live a little. Och den sista 15 minuterna av Entourage och ny musikhappening. Som vinjett spelades Phoenix "If I ever feel better" som också var låten som rullade på min i-Tunes strax innan jag satte mig. Go figure. Again.

Annan musik på min i-Pod dessa dagar. För er som antecknar alltså... Arash, Cumshots, U2, Waterboys, Genesis, Phil Collins, Mike & the Mechanics ( en liten 80-tals fas, jag vet, shoot me), Whitesnake, Beethoven, Josef Zachrisson, David Guetta, Timo Räisinen, Thåström, White Stripes, Skid Row, Sade, 50 Cents och många andra.


Självklart hade jag rätt om svininfluensan!

Till och med den svennigaste av alla svenniga kvällstidningar, Aftonbladet, som annars gjort en konstart av att med dramatiska rubriker haussa upp det ofarliga till livsfarligt, har krupit till korset angående svininfluensan.

Man skriver idag på webben under rubriken " Svininfluensan bara en bluff?" följande ingress;

Svarta rubriker om kaos, skräck och död har förbytts i tystnad. Svininfluensan drog hastigt förbi och lämnade en miljardnota efter sig.

Var insatserna befogade? Eller var hotet tvärt om överdrivet?

Nu väntar eftertankens och utvärderingarnas tid.

Vi som aldrig föll för masspsykosens lemmelskrik eller det massmediala drevets infantila svartvita värld fylld av förenklingar och idioti och hade tillräcklig insikt för att söka sanning och åsikt bortom de köpta läkemedelsföretagens propaganda har givetvis kommit till denna slutsats för länge sedan....

För några veckor sedan kunde man i SvD läsa om hur WHO´s motiv och uppenbart jäviga experter ifrågasatts av Europarådet (denna i sammanhanget radikala nyheten missade kvällspressen för något hade hänt i Let´s Dance..)

Who pressas om influensa

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/who-pressas-om-influensa_4157933.svd

Världshälsoorganisationen (WHO) anklagas för att ha överdrivit pandemihotet efter påtryckningar från läkemedelsindustrin – vilket lett till miljoner inköpta vaccindoser som ingen längre vill ha. Igår förhördes WHO av Europarådet om svininfluensan i en historisk hearing.

Själv skrev jag i en BT-krönika redan i oktober om hur absurt hela diskussionen fördes och att jag uppmanade människor att vägra vaccinera sig då vissa till och med riskerade att förlora arbetet om de inte föll till föga. Givetvis föll mina ord inte i god jord hos indignerade medborgare som med någon sorts missriktad sossesolidaritet tyckte att jag skulle falla in i ledet och hålla käft...

Min krönika nedan;

Det finns två frågor som är synnerligt aktuella och därtill anknutna till varandra.

Den ena frågan är vart den förväntade epidemin av svininfluensa tog vägen. Den andra frågan är om vår hälsa och livsstil är vår personliga ensak eller om samhället kan kräva hälsopreventiva insatser av medborgarna.

 

Svininfluensan först, denna massmedialt haussade företeelse förväntades ju svepa in över landet och det ena pandemiska skräckscenariot efter det andra målades upp. Kvällstidningarna gjorde sitt bästa för att underblåsa rädslan och redan i somras tubbades den svenska allmänheten att tro att den enda garantin mot en nästintill garanterad smitta med dödliga risker är att vaccinera sig. Debatten har sedan dess varit extremt likriktad och det fåtalet experter och läkare som ifrågasatt denna hysteri har blivit ignorerade eller än värre, förlöjligade. När ”fettdoktorn” Annika Dahlqvist pekade på hur en förändrad kosthållning kan förebygga infektioner så blev hos sågad vid fotknölarna och offentligt kölhalad. Ändå är hennes budskap att socker underminerar vårt immunförsvar ett väldokumenterat faktum som vetenskapligt bevisats gång på gång.

Månader har nu gått och massvaccinering är ännu inte inledd men ändå verkar inte influensan ha drabbat oss i någon nämnvärd utsträckning. Vart tog den vägen? Är den försenad? Har den samlade nationens försök att dränka oss själva i alkogel gjort oss immuna? Eller är det helt enkelt så att vi än en gång låtit vår kollektiva rädsla eskalera till en masshysteri som överskuggar vårt sunda förnuft?

För egen del så tänker jag absolut inte att vaccinera mig! Och som skäl har jag flera tunga argument:

-det finns inga garantier att det framställda vaccinet verkligen ger ett konkret skydd mot just den här influensaviruset utan det är som att skjuta mygg med hagelbössa.

-de potentiella biverkningarna av influensavaccin är rent generellt för allvarliga. Det är inte alls ovanligt att man faktiskt får en mildare släng av influensan genom vaccineringen. Man får alltså acceptera att man blir ”lite” sjuk i hopp om att man skyddar sig emot att bli ”mycket” sjuk… Jag föredrar att inte bli sjuk alls tack så mycket!

-den här influensan har framställts som farligare än tidigare års influensor och det är inte sant. Sanningen är att statistiken visar att dödligheten till och med är lägre än vid ”vanliga” influensor. Den sanningen finns bara några musklick bort på Internet för den som googlar ämnet.

-att ta en medicin i förebyggande syfte känns som en väldigt osund och onaturlig åtgärd. Mycket tyder på att det moderna samhällets övertro på och masskonsumtion av mediciner försämrar människans immunsystem och skapar resistenta bakterier och virus som ju redan är fallet med vissa penicilliner.

Naturligtvis finns det mycket goda skäl för mycket gamla personer eller andra som kan anses vara en riskgrupp att vaccinera sig och det bör vara upp till var och en i konsultation med sin läkare att bedöma om så är fallet.

Och det för mig osökt in på nästa fråga och det är om samhället kan kräva av oss att vi ska vaccinera oss i solidaritetens namn. Påtryckningarna och opinionen om att så är fallet är nämligen starka för att i vissa fall övergå i rena krav. Vi kunde i BT tidigare i veckan läsa hur de anställda i Marks kommun mer eller mindre tvingas att vaccinera sig om de inte vill bli omplacerade.

Ett sådant förhållningssätt känns helt absurt, odemokratiskt och som en kränkning av den enskilda personens integritet med övertoner av förmynderi och en George Orwellsk storebrorsmentalitet. Vad är nästa steg i den samhälleliga solidaritetens namn? Ska vi inte samtidigt börja sätta press på rökare, överiktiga, godisgrisar, missbrukare, utbrända och kroniskt sjuka och helt enkelt få dem att skärpa till sig och sluta ligga samhället och sjukvården till last? Deras hälsa och personliga val är vår gemensamma angelägenhet för den kostar våra skattepengar! Är det ett sådant samhälle vi vill ha….?

Det ihåliga solidaritetsargumentet äcklar mig av flera andra skäl då innebörden av det självgoda bröstklappandet är att Sverige genom sitt avtal med läkemedelstillverkaren Glaxo Smith Kline har förtur på upp till 18 miljoner doser influensavaccin. Och för att citera läkemedelsjournalisten Bo Zackrisson i sin debattartikel i Svenska Dagbladet med titeln ”Hemligt avtal styr vaccineringen” så säger han att ”Det är en solidaritet för de redan rika, eftersom avtalet har gett oss rätt till förtur, vilket innebär att människor i fattigare länder blir utan vaccin.”

Avtalet visar att Sverige till och med är förpliktigade att köpa mellan 9 och 18 miljoner doser, förpliktigade alltså! Till en enorm kostnad. För en medicinskt sett relativ lindrig influensa..

Och därav den statliga och offentliga påtryckningen för massvaccinering. För när mamma ändå har lagat så mycket mat så måste vi alla hjälpa till att försöka äta upp den så att inget förfars..


OS, OS, hemskt lite OS

Jag känner mig förvånansvärt blasé och distanserad ifrån de begynnande snögrotte- och vinterlandskapsspelen i Vancouver med omnejd.

Vinter-OS har för mig alltid varit en parantes i jämförelse med sommardito och när man nu har ett program som till hälften består av obskyra grenar som skicross, parallellsnowboard, halfpipe, helpipe, kälkskytte, skelettbob, intervallbacke från 70 meter och dubbelsprint i par-, trippel- och quadrupelutförande, eventuellt med gevär på ryggen, så kan jag för mitt liv inte förmå mig att kåta upp mig över TV-sudd med yrvaket natthår.

Med tre undantag!

-Patrik Järbyn. Han är en krigare, överlevare och solitär som överlevt alla belackare och visat vad en obändig vilja, obruten passion och okuvat självförtroende kan åstadkomma. Jag beundrar honom och önskar honom alla framgångar som tänkas kan såhär i karriärens solnedgång och jag kommer gladeligen att offra nattsömn för att skicka karma hans väg.

-Therese Borssén. För att jag känner henne och för att hon är snygg. Och för att hon är tillsammans med min vän Jojje och det skulle hjälpa hans adrenal fatigue om hon vann. Han har ju faktiskt suttit i ryskt fängelse för hennes skull så det vore inte mer än rätt.

-Petter Northug. Han är cool, en grym atlet och han retar gallfeber på svenska mellanmjölkspsyken och han har samma eminenta sponsor som jag.  Go Team Torro Rojo! Dessutom är vi bukbröder.

Hade Bojan Krizaj fortfarande åkt hade jag  dessutom hejat på honom samt alpinåkaren med överjävligt skägg som jag inte kan erinra mig namnet på.


Vykort från kolonierna

Min bror mailar mig och berättar i korthet att;

han nu är i hollywood och att "det är stennice", han bor hos sin distributör och får låna hans frus merca, men väntar på att det skall  "fixas en gammal folkabubbla cab åt mig att köra"

i huset mitt emot bor  tydligen skådisen eva mendes, det är 2 minuter till griffith park med trails upp och ned att springa, de har en iskall pool att simma i, han ska få  besök av någon som är både chocolate och honey.

it's life, it's the californian life. tror inte jag vill åka hem.

Om drygt två veckor ansluter jag till the Colting Brothers Boot(y) Camp in Californication. Tanken är vär att vi ska tillbringa drygt en och en halv månad tillsammans och företrädesvis i La Jolla/San Diego...Men LA verkar ju också att fungera. Tydligen.

För övrigt så funderar väl lillebrorsan mest på vilken författare han ska ta kål på härnäst nu när JD Salinger trillat av pinn. Fredrik Colting a.k.a JD California vs JD Salinger. Men det är en helt annan historia som jag inte hinner berätta nu då jag ägnat bättre delen av dagen att åka SJ´s DDR-tåg med ett par timmars försening vilket ger mig i runda tal 18 minuter att packa om, byta strumpor och nära min kropp innan jag ska åka till Mûnchen på rekognoscering. Boy this life is the livin´..jpeg brorsor


Mellan 12.07 och 12.13

Jag tar upp min i-Pod medan jag står utanför Pressbyrån vid spår 10. Jag förundras över att jag inte drabbats av sladdhärva och att hela proceduren avlöper sällsynt smidigt där jag balanserar min Craft-väska på högkant med vinterjackan kollapsande ovanpå. Jag ids inte ta på den när jag snart ska på tåget utan tänker vänta någon minut till innan jag släntrar ut på perrongen när tåget borde rulla in när som helst.  

Andra som liksom jag väntar i den trånga gången ut mot spåret börjar förflytta sig en aning och min inre lemmel oroar sig vagt över att kollektivet verkar röra på sig emedan jag är stilla. Josef Zackrisson börjar sjunga i ”Lys min väg” och musiken passar ihop med mitt kontemplativa tillstånd och blir ett kugghjul i tankekedjan och jag lyfter mina tankars ankar o flyter iväg med strömmen av bilder.

Jag samlar ihop mitt baggage och vaggar ut med allting hängande och med musiken som distanserar mig från ansikten jag ser när jag tråcklar mig ut på en ledig yta och känner den kalla verkligheten blandas med cigarettrök och vagt återhållen otålighet som luktar imorgon, sedan, framtid, igår men inte det nu som vecklas fram ruta för ruta.

Jag fryser i min öppna kofta och försöker stå blick still medan jag tittar framåt längs rälsen och tänker att om tio sekunder kan jag titta höger och då kommer tåget att rulla fram ur Centralstationens katakomber eller vart det nu är de förvarar tågen mellan resorna.  Jag använder mig av det tricket några gånger och tänker att jag väntar till nu, nej till nu, lite längre, ok snart, kanske nu då. Jag vänder mig om några gånger och låter blicken vandra mellan höger, vänster och takklockan som antyder att min begynnande skepsis över hur ett tåg kan bli försenat till avfärd är befogad.

Jag vill fortfarande inte ta på mig jackan fast jag fryser. Jag vill inte falla till föga och visa att jag anpassar mig och accepterar att stå väntandes. Tar jag på mig jackan visar jag att jag är ok med situationen. Lydig och foglig. Länge till och med. Det är inte så viktigt att tåget kommer  faktiskt. Jag är ju varm ändå! Och klarar mig! Vill någon slå på mig går det också för sig..

En diktrad av Sonja Åkesson flimrar förbi där hon säger något om ett varmt liv att trä på det kalla livet, ja tack.. Kanske stod också Sonja här och vägrade att finna sig..

Jag genomför mitt tysta och antagligen helt osynliga protestfrysande som en övning i civil olydnad och söker i mina medtrafikanters ansikten stöd för denna aktion men mild apati verkar råda vilket i allmänhet tycks vara ett nationellt normaltillstånd i Sverige. En god svensk accepterar och tar emot. Högljudda eller öppet kverulerande och koleriska individer betraktas antingen som berusade, sinnessjuka eller i alla fall väldigt jobbiga. Som Patrik Sjöberg.

World Party´s ”Love Street” växlar in och Karl Wallingers spröda röst tonar fram och i mina tankar öppnas en fallucka till 1990 där jag älskade sönder World Party. Likt ett dovt mullrande vid horisonten antyddes stürm und drang.  Musiken förebådade kärlek och åtrå i ännu odefinierade sammanhang där en Hem & Skola-certifierad skolgång och en tonårstid indoktrinerad av TV-program som Bullen, sossiga lärare, RFSU och en allmän pretto tidsanda föreslog att sex var lite jobbigt, svårt och potentiellt traumatiskt och att det viktiga var De Stora Känslorna och Evig Kärlek som det slutgiltiga svaret på tillvarons svåra frågor. Och framförallt som den enda godkända anledningen till lagomt återhållsamt okåtat knulleri.

 20 år senare vet jag nu att De Stora Känslorna är fina men sällan räcker för evigt och att de många gånger varit det bästa sättet att trassla till alldeles utmärkt och från början okomplicerat sex. Och att de som är riktiga suckers for love bär sina kors tappert längs Golgata.

Men jag njuter fortfarande av den oförställda romantiken i den här texten och jag låter den 16-åriga pojken brottas med 36-åringen och jag tittar åter igen vänster vänster vänster innan jag tittar höger och ser att tricket äntligen fungerar och när tåget stannar till framför mig kliver jag upp och över tröskeln. In.

 Scen.

Klipp


Borås, klockan 03.53, gammal jävla februarimåndag

10 km löpning innan tågresa till Stockholm.

Den Stora Drömmen lever. Den bultar innanför bröstet. Den rinner ned mellan mina skulderblad o min panna och saltar mina gryniga ögon. Den älskar vägen, timmen, tiden och färden. Den händer idag.  Den behöver inte mer än stora ballar, högt i tak, öppna vidder och starka binjurar.

Och kaffe.