Jag har precis avslutat ett fem dagars MovNat-läger med Erwan Le Corré i West Virginia.

Det är måndag morgon och jag sitter på flygplatsen i Detroit Motor City och klipper med ögonen efter att ha checkat ut ifrån Marriott Charleston klockan sex i morse. Har ganska många timmar innan jag flyger till Europa och mellan bokskrivande, existensiella tankar, framtidsplaner, terapiskypande och spontanmailande så vill jag utnyttja den konstruktiva blandningen av kreativt kaos och en begynnande koffeinrush till att i relativ korthet återge mina upplevelser i Deliverance-country..

Förresten, under hela veckan var vi alla övertygade om att filmen Deliverance (Den Sista Färden) utspelar sig i West Virginia och vi har lite till mans nynnat på banjomelodier och muttrat fraser som "the hell you wanna go fuck around that river for..". Till slut, i ett nästan ofattbart osannolikt scenario av fungerande trådlöst och en ledig kvart så gogglade jag fram att filme faktiskt utspelar sig i Georgia. Eller i Kentucky. Whatever. Någon annan delstat befolkad av många rednecks med tveksamma arvsanlag. Det blir aldrig bra när mamma och pappa är syskon.

Vem är då Erwan Le Corré och MovNat? Ja, för den som vill ha the complete low-down kan ju alltid goggla men om man ska göra en kvällstidningsrubrik av honom så vill jag kalla honom för en modern Tarzan eller en modern stenåldersmänniska. Och MovNat är ett rörelsemönster och en livsstil som har en praktisk tillämpning i den miljön och enligt de föutsättningarna. MovNat är kort för Move Naturelle och är ingen egentlig träningsform eller diet utan en livsstil i ordets rätta bemärkelse. Som Erwan själv säger "MovNat is not yoga, it´s not Pilates, it´s not martial arts. It´s how the human animal move(d) in nature"

MovNat har bara praktiska applikationer utan att fastna i traditioner, regler och konventioner. "In nature you move, you don´t hold a posture or stance"

-MovNat är primalt och evolutionärt; det efterliknar rörelsescheman som våra förfäder utvecklade och anpassade sig till under miljoner år

-MovNat är instinktivt. Människan vet utan utbildning hur man springer, hoppar, klättrar. Men MovNat lär oss att göra det bättre då vår miljö har tagit bort de rätta förutsättningarna för oss att underhålla och utvecka de färdigheterna

-MovNat är universiellt. Människor rör sig på samma sätt över hela världen oberoende av kultur, religion eller sociala konventioner

-MovNat har praktisk användning i den riktiga världen.

 -MovNat är självbevarelsedrift. Man kan springa, klättra eller försvara sig för att rädda sitt liv. Vem har hört talas om yoga för att rädda sitt liv?

-MovNat är anpassningsbart och inte förutsägbart. Naturen ser alltid olika ut. Balans och styrka i ett gym där förutsättningarna är lika dag för dag är helt annat än styrka, balans och rörlighet i naturen där ingenting kan förutses. Att göra chins på en smal stång med handskar eller att balansera på boll är inte som att häva sig upp för en tjock trädgren eller att hoppa mellan stenar och klippblock.

-MovNat är inte specialiserad och smal färdighet utan bred och generell. En idrottsman är i regel bra på en enda sak. En triathlet är halvbra på tre saker. Och som det tyvärr visar sig; inte mycket annat;)

Med andra ord så ägnade vi fem dagar åt färdigheter som att häva, klättra, kasta, balansera, hoppa, lyfta, försvara, krypa, åla, rulla, förflytta, springa, simma, dyka, vandra, bära och andra naturliga färdigheter som jag och de flesta av de 12 deltagarna var mer eller mindre inadekvata i. Muskelvärken var konstant ifrån den första timme och skrapsår och mindre blessyrer förekom flitigt.

Frågan som vän av ordning kanske ställer sig är vad man ska ha den här kunskapen till? Vad är MovNat bra för? Och till vilken nytta hat man av detta som idrottsman? Svaret är uppenbart tycker jag. MovNat är själva essensen av funktionalitet och när vi rör oss som vi ska så ger vi våra kroppar de bästa förutsättningarna att nå sin fulla potential. Och när man anammar hela livsstilen med både mat, träning och miljö så stimuleras hälsa och vitalitet. Och maximal hälsa underlättar naturligtvis en idrottares liv och karriär!

Rent fysiskt befann vi oss i Summersville Lake Resort där Erwan och hans assistenter slagit upp camp. Detta var det sista av fem femdagarsläger och vi bodde i en liten tältstad där vi lagade maten tillsammans på grill eller på gasolkök. Som tur var fanns det dusch och toalett och till och med, om man hade tur, trådlöst internet! Jag gillar ju inte misär, svettluktande armhålor och total avsaknad av glamour och i-land så det var skönt att vi inte körde fullkontakts primalt liv. Runt detta läger fanns det en massa konstruktioner och material som testade våra kvaliteter med naturen i sig som främsta arena. Aldrig tidigare, lumpen inkluderar, har jag krupit och ålat så mycket som nu. Och nu, till skillnad från då, hade jag kul!

Erwan själv är en fulländad atlet! A total bad-ass! Man kan inte annat än imponeras av hans färdigheter och fysik. Han rör sig extremt koordinerat och graciöst i naturen och när han förevisar rörelsemönster och övningar så ser det retfullt enkelt ut. Han är också fullständigt ödmjuk och insiktsfull och har inget behov alls av att förhäva sig på något sätt. Han säger själv att specialiserade idrottare är långt bättre än honom på enskilda färdigheter (kampsportare på att  fightas, gymnaster på redskap, simmare på att simma etc) men att ingen har en chans emot hans bredd och i synnerhet under föränderliga omständigheter. Han har faktiskt kört några Ironman och han simmar helt OK och suger åt sig alla tips han kan ifrån någon som är bättre när jag kom med några pointers. Han springer fantastiskt bra och snabbt och i skogen har jag absolut inte en chans.

I slutet av en dag, ganska sent, ville jag och några av deltagarna, springa ned till sjön. Erwan hängde naturligtvis med och väl där så simmade han och jag till andra sidan och tillbaka. Sjön är omgiven av fantastiska klippväggar och gav vid den här sällsamma kvällen ett nästan förhistoriskt intryck. Helt tyst och inte en annan människa någonstans. Tillbaka vid strandkanten där Sal och Ullysses väntat kröp mörkret på och jag satte på min pannlampa för att manövrera den ibland steniga och vindlande stigen tillbaka två kilometer till lägret. Vi hade sprungit i hög (för att vara i skogen) fart på vägen ned och nu gåjoggade jag i täten i skenet av det otillräckliga ljuset. Jag hade mina Vibram på mig och ville inte riskera att skada mina tår genom att slå i eller igenom en rot eller sten. Erwan var naturligtvis helt barfota och efter några minuter tycker han att det går för långsamt och vill utnyttja det sista försvinnande dagsljuset för att ta sig hem fort. Och fort gick det! Han försvann som en blixt i mörkret, utan egen pannlampa ska sägas, och manövrerade både nedfallna träd och stenar på ettt nästan ofattbart sätt. När vi frågade honom om det så sade han att fötterna ser mer åt honom än vad hans ögon gör;)

Vi hade en annan riktigt besjälad och lätt skrämmande upplevelse vid samma sjö och på samma stig kvällen före när vi var sist kvar och simmade när det på två minuter blåste upp till det värsta ovädret jag någonsin sett! Vi fick bråttom som satan och medan vi avancerade fram uppför skogssidan på stigen så föll det grenar som brakade omkring oss. Känslan av att springa genom "Jurassic Park" med stormen piskande, blöta och avskalade, och med adrenalinet i varje utandning, var inget annat än "a true primal experience".

Det var i stunder som den. eller som den att jogga hem genom den annalkande kvällen med ångan stigande från marken och slingrandes som lianer runt trädstammarna, som detta läger var fulländat och oförblommat. Erwan har en oförfalskad passion att leva och lära ut den här livsstilen och knyter an med människor som gör detsamma.

Nu är mitt batteri snart slut och jag kan fanimig inte hitta något uttag här på Einstein Brothers. Dessutom ska jag åka o träna. Men goggla gärna Erwan och MovNat Camp och ni kommer att hitta bilder på hur det såg ut. Goggla också Summersville Lake!

Jag kommer att åka på flera av hans läger, både för min egna personliga utvecklings skull och för att i min tur kunna förmedla det vidare. Erwan vill också att vi ska anordna en workshop i Sverige tillsammans, inte minst för att han vill träffa en vältränad och snygg svensk kvinna att skaffa familj med;)

Slutligen, bästa musiken just nu; Eminems "Love the Way Yoo Lie", Robyns "Dancing on My Own" och Olle Ljungström! Och så REM´s "The Great Beyond" som av ngn anledning fastnat överallt i mina kromosomer.

Nu är kaffet slut också.

Jag vill vara tydlig med en sak. Jag ska inte sluta med triathlon. Jag är inte färdig med att vara idrottsman. Men jag har idag en annan värdegrund utifrån vilken jag formar mina tankar om mitt idrottande. Om hälsa. Om goda känslor. Om liv och framtid. Om drivkrafter och ambition. Om lycka. Och om framgång.

Det är en värdegrund som skiljer sig mycket från den jag hade för 10 år sedan. Ignorance is bliss, säger man på engelska.  Med insikt och erfarenhet kommer nämligen också möjligheten att ifrågasätta. Med förvärvad kunskap kommer möjligheten att välja andra vägar. Att inte nöja sig med det man gjort innan. Att höja ribban och spänna bågen. Kunskap är aldrig en tung börda att bära. Men ambition är desto tyngre.

Jag har varit trött på att vara trött. Jag har varit trött på att ha ont. Och ingen blir elitidrottare i en konditionsidrott utan att plåga sig. Och sedan kan man rationalisera det för sig själv och andra och kalla det vid andra namn än vad det egentligen är. Men den nakna sanningen är denna; It´s  Hard-Fucking-Work. Och det gör ont. Ingen vinner medaljer på internationella mästerskap utan att vakna upp många morgnar som roadkill där kropp och själ behöver mycket kärlek och kaffe innan livet kan lägga in första växeln. Den som hävdar motsatsen har aldrig försökt tillräckligt mycket...Och det är det som kallas för strävan. Never say die. Strävan är den hårda kärnan av flinta  som är begravt djupt i vårt väsen. Och med hjälp av den kan man tända en eld som brinner intensivt och länge. Med en glöd som aldrig falnar. Och den hjälper oss att klara vad som helst. Jag älskar den känslan av urkraft. Av klarsynthet. Av enkelhet. Av höga oktan. Men strävan kan också vara en självförbrännande eld. Ambition är ett tveeggat svärd. Och den här världen av typ A-personligheter med do gooders, be betters och get greaters skakar av sig vilken misär som helst med catchphrases som "what doesn´t kill me only makes me stronger". När det istället kanske är så som Scott Tinley säger, en gång 2-faldig Ironmanvinnare som just återhämtat sig från 10 års fysisk och mental utbrändhet; "what hurts you now might very well kill you in the end".

Triathlon är en fantastisk sport. Jag älskar den. Jag älskar människorna. Resorna. Upplevelserna. Och oftast; strävan. Tröttheten i slutet på en lång träningsdag. Den sista kilometern på en tävling. Den avslutande intervallen. Den första klunken vatten efter en lång varm löpning. Att få lägga mig ned. Att komma hem. Komma fram. Skratten. Andningen. Svetten.

Och jag är övertygad om att triathlon är både sunt och bra. Det är hälsosamt. Ett tag. Men mer så på motionsnivå än på elitnivå. Elit- och proffsidrott har inget med hälsosträvan att göra. Mycket av det som man som elitidrottare gör och utsätter sig för är knappast bra. Men att gå från att vara en överviktig eller inaktiv medelålders man till att träna för en Ironman är naturligtvis en hälsoinvestering. Men efter 20 år på tävlingsbanorna....Är ännu mer triathlon vägen till bättre hälsa? Visst, jag är frisk och stark. Relativt sett. Men är jag så frisk och stark som jag kan vara? Är triathlon, för mig, just nu, den optimala vägen till bibehållen och utvecklad hälsa? När jag kliver upp på morgnarna så är svaret uppenbart... Men med ambition och drivkraft och viljan att tävla och komma två minuter före någon annan i mål så kan man ha överseende med muskler och senor som skriker högt och endokrina system som jobbar övertid.

Och det är själva kärnan i den tankeprocess som nu kommit till någon sorts staus quo. En process som formats av ett ganska idogt studerande som ska resultera i en ny bok, många föreläsningar med ställda frågor som givit upphov till nya frågor som jag för mig själv ibland inte kunnat rationalisera svaren på. En process där mina vänner och träningskamraters erfarenheter summerats upp på plus- och minuskontot. Och där min egen kropp och själ fått rannsakas och utvärderas. Och när allt fluff är avskalat, när all ambition, allt viljande, önskande och hoppandes lagts åt sidan. Och alla av åren förgyllda minnen av en den tid som flytt med fåfänga förhoppningar om att vissa saker, eller inget alls, kanske förändras. När allt det får stå åt sidan så finns det en verklighet kvar. Det finns en vardag där man måste kliva upp på morgonen och motivera för sig själv att man ska cykla 20 mil eller springa 29 kilometer med baksidor som är trötta eller med en hälsena som är svullen. Och man måste ha ett förbannat bra svar på frågan varför?

För tre veckor sedan tog mina svar slut. Tillfälligt. Och det var en hård realisation. För även med uppbådande av alla tänkbara mål, prestige, ego och ambition så blev mitt enda svar att jag helt enkelt inte hade lust eller såg vitsen i att tävla om vem som kan bli tröttast. Eller vem som orkar plåga sig bäst. Inte nu. Inte här. Då hade jag precis klarat av ett träningsblock på nästan 50 timmar över 9 dagar. Det var inte konstigt att jag var trött. Men det var någonting mer. Det  var det tröstlösa lidandet som hade tagit över. Muskelvärken. Pungskavet. Stelheten. Ursäkterna. Tröttman. Whatever... Och jag ville inte mer. Träningen fick mig inte att känna mig fit eller stark. Bara sliten och trött. Och då har jag den otacksamma fördelen att dagligen kunna jämföra mig med den raka motsatsen, nämligen min yngre bror. Och för er som trodde något annat så kommer det möjligtvis som en överraskning när jag säger att den starkaste, mest vältränade och friskaste Coltingen heter Fredrik och inget annat. Visserligen så springer och simmar jag fortare och längre än honom men HÄLSA och FITNESS är i sin helhet något mycket mer och mycket större. Och i det hänseendet är min bror extremt framgångsrik. Jag tänker längre fram ägna ett helt blogginlägg som en hyllning till detta under av vitalitet av gargantuiska proportioner som har en funktionell livsstil på alla plan. Han är min idol. Han är hardcore. Och jag vill(e) bli mer som honom.

Under den senaste tiden har jag hälsotränat mer än triathlontränat. Det betyder inte att det inte varit hårt! Varannan dag har jag kört typ en timme av korta varv aquathlon i barfotaskor med sistavarv på 175-puls och varannan dag har jag kört stenålderspromenad. Idag cyklade jag racer för första gången på tre och en halv vecka.

Så vart står jag då slutligen? Jag försöker skriva om det här så koncist så möjligt men eftersom jag är i "writing mode" så blir det lätt en aning ekvilibristiskt. Skulle jag krama ur juicen så blir det följande;

-elitidrott och optimal hälsa är långt ifrån samma sak och jag har på sistone varit mer motiverad att jobba med hälsa en med idrott, i synnerhet då jag upplevt att idrotten i viss mån gått ut över hälsan (allt detta kommer i min nya bok)

-jag tänker inte köra Kalmar eller ngn annan IM för jag har haft problem med ben och hälsena och ser inte vitsen att slita på ngt som inte vill slitas på.

-jag ska däremot köra kortare tävlingar och Ö till Ö i september och förhoppningsvis andra tävlingar efter det

-jag kommer framledes att satsa på stora triathlontävlingar, men färre till antalet, och med längre och mer frekventa block av hälsoträning i kontrast till renodlad triathlonträning.

På måndag åker jag till USA och West Virginia på ett Mov Nat-läger med Erwan Le Corre. Googla det får ni se. På söndag kommer jag att köra en halv-IM i Morgantown i samma delstat. Jag älskar att tävla på lite weird places. Och det blir knappast mera weird än West Virgina. Jag tror att filmen Deliverance utspelar sig där så det är lite "squeel like a pig, booooyyy"-varning över den här resan.

Men ni ser själva. Det tränas ganska friskt och tävlingar är ändå inplanerade. Elitidrott är ett hårt beroende att vänja sig av med. Men det vill jag inte heller. Jag vill bara inte vara missbrukare eller slav under vanan.

Glory days. Det fanns en period under några år då jag inte visste hur det kändes att ha ett dåligt löppass. Ingenting gjorde ont. Allting fungerade. Fast det är skönmålning naturligtvis. Men även om det fanns fartgupp så var det fri fart på motorvägen under en lång tid. Farten finns fortfarande kvar och motorn är lika stark som någonsin men vägen har blivit krokigare. Vi är några som är lite tröttare nu än innan och vi undrar mellan varandra när fan det hände egentligen. Men ingen av oss ger upp. Jag vill fortfarande köra fort, köra hårt och släppa loss alla hästkrafter. Det finns ingen kick som går upp emot att vara i nästan nonchalant bra form. I can take all comers.

Och det kommer en dag då mina ben inte längre bär och där ingen löpning alls kommer att ske. Den dagen är inte idag.

 Ljuset lyser fortfarande. En ny dag gryr. Och morgonen föds på nytt. Precis nu faktiskt. Så med lite vin kvar i glaset så kan jag sätta mig jämte fönstret o lukta på den känslan som den här dagen andas...

Tillförsikt. Hopp. Förtröstan. Liv. Här. Nu.

Jag tycker det är förunderligt med människor som till synes bara kör på. Rakt fram. Full fart. Ingen tvekan. Inga tvivel. Med det självklara som lag. Det finns inga stoppskyltar på vägen. Bara en livets autobahn med fri fart och mitträcke  där den passerade omgivningen blir ett suddigt perifert intryck.

Frågan är bara; är livet det perifera, på kanten, i ögonvrån, som körs förbi så snabbt att dess detaljer inte kan urskiljas förrän man eventuellt saktar ned? Eller är livet den raka öppna vägen med fri fart som inbjuder till högsta möjliga hastighet? Ser man ens de avtagsvägar eller påfartsleder som man kör förbi i sin forcering?  

Jag har egentligen aldrig kunnat köra på den där motorvägen. Min tillvaro är mer som landsvägen mellan Ulricehamn och Falköping; full av rondeller, chikaner, avtagsvägar, diverse hastighetsskyltar samt en helt alternativ färdväg som går parallellt med landsvägen. Det finns alltså goda skäl att ifrågasätta riktningen och hastigheten. Det ges många möjligheter att köra fel. Eller rätt. Och att stanna för att fråga om vägen. Och det är aldrig, inte ens i bästa fall, en färd med jämn hög fart utan fartgupp; snarare så kastas man runt rätt ordentligt där inne när man försöker passera diverse hinder utan att förlora för mycket momentum...Ibland har jag dessutom passagerare med på den färden som frivilligt eller ofrivilligt tagit plats jämte mig på sätet. "Vet du vart du ska köra?" "Kan du vägen?" -ropas det från baksätet, och även om jag ropar "jajamän!" så känns det nästan aldrig som ett helt ärligt svar..

För hur kan man veta?

Alla som känner mig ordentligt vet att jag är velig, på gränsen till obeslutsam. Eller om man väljer att använda två mer positivt laddade uttryck; flexibel och intuitiv. Det enda konstanta är förändring. Det enda definitiva är det indefinitiva. Och vägen ändras ju hela tiden. Man kommer till nya avtagsvägar varje dag. Varje morgon. Är det rätt? Är det fel? Är det bra? Är det vad jag vill? Eller vad vill jag?

För mig är det lättast och bäst när jag har sällskap omkring mig. När det finns en omgivning som bekräftar mina val. Jo, men det är rätt väg! Rakt fram och så fortsätt mot horisonten bara! Därför fungerar exempelvis träningsläger eller tourer mycket bra i den idrottsliga delen av mitt liv. Eller när jag har iallafall en annan person som fungerar som kartläsare eller autopilot.

Det finns inget fyndigt slut eller slutkläm på det här inlägget eller ens en poäng måhända...Bara att det är tankar som skakat runt i huvudet under en tid, tankar som jag inte vet vart de leder eller vart de leder mig. Men livet förändras. För mig. Och för dig. Och tiden går framåt. Även om riktningen känns bakåt ibland. Och dagarna blir många. Och det blir de väldigt kvickt. För snabbt för att hinna med. Vad är 5 år? Vad är 10 år? Så det blir i slutändan en summering av vinster och förluster. Hits and misses. I kärlek. Familj. Vänskap. Upplevelser. Livet. En sorg över de människor som inte längre finns i livet. I mitt liv. Saknad över det som jag förlorat längs vägen. Tacksamhet över vad jag funnit och vunnit. Längtan efter det som kommer. Sagda ord som ångrats. Eller ord som borde yttrats men aldrig nådde långre än ett stockande långt bak i halsen. Minnen som juveler. Ögonblick som evigheten.

Det måste vara enklare att vara religiös. Jag gissar att livets val och alla dess vägar är svaret på varför religion är en så viktig del för många människor. Förtröstan. Hopp. Tro. En väg.

Kan någon ringa Eckhart Tolle och be honom bena ut det här åt mig?!

A learned man came to me once.
He said, "I know the way, -- come."
And I was overjoyed at this.
Together we hastened.
Soon, too soon, were we
Where my eyes were useless,
And I knew not the ways of my feet.
I clung to the hand of my friend;
But at last he cried, "I am lost."

-Stephen Crane

Nu är jag i och för sig i Uppsala. I Falun hade jag ingen dator då den skickades tillsammans med baggage direkt till Uppsala från Sunne. Till Falun skickades våra lilla ryggor med övernattningsprylar som vi sedan hade på ryggen under våra 18 mil hit. Det är lite logistik för att få en sådan här tour att fungera. Men hittills har det fungerat klanderfritt. Vilket är en aning överraskande då jag av hävd och tradition är skeptisk mot institutioner som Posten som gärna är väl godmodigt nöjda över sin förträfflighet och särställning i Sverige men nu fungerade det fint.

En annan institution som jag är och var väldigt skeptisk mot är lumpen; den allmänna värnplikten. Det ironiska är att jag är tillbaka till Falun, staden som jag lumpade i under 10 månader 93-94, samma dag som den allmänna värnplikten avskaffades. En glädjens och förnuftets dag må jag säga! En lag är borta som sedan länge spelat ut sin roll, sin relevans och verklighetsförankring. En lag som dessutom i högsta grad var både könsdiskriminerande och odemokratisk såvida inte definitionen av demokrati är att de folkvalda kan bestämma att man får och kan frihetsberöva en del av befolkningen under ett givet antal månader.

Jag hatade lumpen. Inte människorna som jag lumpade med eller ens befälen eller personalen, men själva fenomenet och hela systemet. Den godtyckliga dumheten. Hierarkin. Det auktoritära ledarskapet. De meningslösa uppgifterna. Avsaknad av självbestämmande. Personlighetsutplåningen. It was all bullshit. Det var därför jag applåderade nedläggningen av både I13 i Falun och I15 i Borås, båda regementena verkar ha kommit till bättre användning nu än som militära förvaringsplatser av vanmakt.

Jag sprang nu igenom militärområdet, reminisscing old times och konstaterade att den gamla fängelsekänslan var borta.

Jag har varit i Sunne tidigare. 1995 var mitt år av stürm und drang i samband med ett missriktat år på högskola under vilket jag också bröt armen under ett läger på Mallorca. Det blev helt enkelt inget triathlontävlande det året men jag lyckades avstyra vidare högskolestudier för tillfället och fick istället mitt hittills enda något sånär fasta jobb när jag jobbade natt varannan vecka i Hotell Plazas reception. Jag tränade dock anständigt, jobbade extra på Alidebergsbadet, skrev samtidigt i Borås Tidning och eftersom det var högsommar med grymt väder så led jag följdaktligen av en stadig sömnbrist under de veckorna som jag jobbade då jag sällan sov mer än till strax efter lunch efter att ha gått av vid 07. Dessutom försökte jag träffa så mycket tjejer jag kunde men vad jag kommer ihåg så var det inte så mycket ligga den sommaren. Jag var väl för trött kanske.

Jag har en kompis från lumpen, en av de få pluspoängen med att ägnat tio månader i misärens Falun var just de andra idrottarna, som heter Peter och som är från Sunne. Han hade en härligt långsam värmländsk personlighet och detta var ändå innan Roland i Torsk på Tallinn. Dessutom hade han en mer eller mindre bekymrad uppsyn tapetserad i fejan, mellan ögonbrynen, så vi kallade honom för "ledsna hunden". Hursomhelst så vurmade han för sin hemstad och Fröken Fräken-festivalen som tydligen skulle vimla av härligt frimodiga flickor från landet som sett kor ha sex hela sitt liv. Därför åkte jag upp till Sunne, via Karlstad, på morgonen efter mitt sista skift för veckan och lagomt utvakad och utan sömn den föregående natten.

I Sunne regnade det, jag mötte Peter på löparbanan där han dammade av några snabba 400´ingar som den snabba friidrottaren som han var. Därpå bar det av hem till föräldrahemmet där det frampå eftermiddagen dukades upp någon form av drinkbuffet med den lokala partykommittéen. Killarna lät alla som Bengt Alsterlind och tjejerna tyckte allt var myyyyyysigt och kraaaaaaaaamigt. Därefter är allt lite blurrigt, kanske för att mina minnen har bleknat, men det regnade hela kvällen, vi såg ganska många raggare, alla väntade på att Sven-Ingvars skulle uppträda, och jag kunde knappt vänta på att få gå och lägga mig. När jag väl gjorde det så sov jag långt in på den efterföljande eftermiddagen.

15 år senare är Sunne både vackrare, varmare och bättre. Liksom jag. Om tjejerna vet jag inte. Men idag sammanstrålade alla meridianer och merkurier till att erbjuda en perfekt dag av träning, rätlinjighet och parallella spår som synkade. En kuperad och varm löpning på 13 kilometer på morgonen som var hård men ändå löftesrik. Sedan en kort promenad ned till Fryken för en simtur runt Kolsnäs-udden i varmt vatten. Därpå en Shiatsu-massage, följt av lunch på terrassen och ett mycket intressant affärmöte. Därpå följde ytterliggare en behandling med nedkylning av benen och efter en kaffe som rensade huvudet samtidigt som regnet rensade luften så gav sig jag och Björn ut på löpning nummer två. Samma runda som i morse fast med skillnaden att vi började väldigt lugnt och avslutade riktigt hårt. Sista 3 km pressade vi! Och det var ett av mina bästa pass under de senaste månaderna sedan jag stökade till mitt muskelfäste i baksidan. Vi har avslutat med middag och delikatesser en masse samt roligt sällskap.

We´re good.

Jag ligger i sängen och ser ut på en drömlikt gyllendisig måne som hänger över sjön Fryken i Sunne och jag är så lyckligt trött som man blir efter en dag av sju timmars träning, en genomluftad kropp, sol en masse, jakten på den undflyende horisonten och mötet med det riktiga Sverige.

Jag är nämligen ute på en egen träningsturné, resultatet av flera olika sammankomster, möten och kompisaktiviteter som kreativt sammanfogas till ett nio dagars ambulerande läger som i lättsamhetens tecken går under namnet Colting Summer Party Training Tour. Nu är jag följdaktligen i Sunne efter att ha simmat 2500 m i Trollhättan och sedan cyklat 215 kilometer med mitt sällskap för dagen; Björn A och Peter Algebäck.

Vi passerade städer och samhällen som Mellerud, Brålanda, Frändefors, Åmål, Säffle och Grums för att nämna några, de flesta av dem rätt bedagade, avfolkade och på konstgjord andning. Dalsland är en hårt prövad region. Men det är det riktiga Sverige. Det är tusentals samhällen och små städer som dessa som utgör den svenska ryggraden. Det är här man äter hämtpizza, kollar Bingolotto och Allsång på Skansen, handlar på TV-shop, läser Allers, lyssnar på dansband och tycker att TV4´s eftermiddags-tv är en doft av den stora världen. Det är på ställen som Grums man packar sin Unica-box med rotmos och falukorv, kanske till och med isterband, och går till jobbet på pappersbruket Billerud. Kanske att man får köra truck under dagen. Man fikar och pratar hockey och den tid som flytt då Grums var en stormakt att räkna med men där man nu harvar i ettan. Och man är nöjd. Ett litet liv i en liten stad. Espresso och sushi har man fan i mig aldrig hört talas om. Och det är inget fel i det.

Det finns en avväpnande charm och en jordnära tidlöshet som är både stressande och lugnande. Lugnande för att man känner igen sig och stressande för att det står still. Eller till och med tillbaka. Och under ytan på många av de här ställena ligger tristessen och desperationen som ett öppet naket sår. På ställen där man helt enkelt givit upp. Där man slutat kämpa. Där det inte längre spelar någon roll.  Det får gå bäst fan det vill. Lesjöfors är ett sådant ställe, halvvägs mellan Filipstad och Vansbro där vägen flankeras av döda inrasade fabriksbyggnader och sedan länge utrangerade maskinhallar och där neonskyltarna för frisör och konditori ger ett eko från ett hoppfullt 50- och 60-tal där det svenska folkhemmet hand i hand med socialdemokratin var både mål, medel och mening. Jag har alltid förställt mig att livet aldrig varit så lätt, framtidstroende och lyckligt som under 50-talet. Det är kanske därför jag trots allt älskar och fascineras så av de här små orterna runt om i landet; 50-talet finns kvar som ett eko och om man lyssnar noga och rullar in på sin cykel en solig dag så kan man känna nerven och pulsen i det som en gång var. Det som är vårt land. Vårt folk. Det riktiga Sverige.

Jag är ingen doer. Och knappast inte thinker heller. Så vad jag är vet jag egentligen inte. Men iallafall ingen doer. Och i synnerhet ingen teknisk sådan. Så det är därför det varit tunt och snålt med inlägg under den senaste tiden då jag varit i konflikt med Wordpress-tekniken och vägrat blogga. Jag kan helt enkelt inte låta min kreativa ådra frodas i en teknokratisk diktatur där det krävs att man i prinip gråtrunkar sig till sömns med en instruktionsbok under några kvällar...Det är också därför som jag är skeptisk till en i-Phone. Något så komplicerat bara kan inte vara lätt att lära sig. Och med touchscreen? Så att man har skickat tre sms av misstag med öronsnibben medan man pratar med någon samt kollar vädret i Pajala  (4 grader o snålblåst).

Jag bara vill inte lära mig. Jag gillar inte när det är svårt. Konstigt nog så pratar jag om det här med att möra motstånd och att det är V-I-K-T-I-G-T! Naturligtvis gäller det inte mig. Do as I say, not as I do...

Nu har dock artilleriet lovat att inställa sig och Borås samtliga blogg-, reklambyrå- och teknikexperter har lovat att samverka för att rensa upp i bloggträsket så att jag framledes kan låta min ystra texter breda ut sig över etern.

Livet mitt i livet mitt i sommaren bjuder dock på varierad träning som slits mellan hopp och förtvivlan med varierade krämpor och oplanerade formtoppar. Jag genomförde i maj ett något oövervägt intervallpass på bana mitt i en 15 milavecka med korta och hårda intervaller som dessvärre störde equilibrium i mitt ena ben. Ambition is a real killer! Sedan dess har jag inte sprungit riktigt bra och missat några tävlingar men jag återkommer i ämnet efter de kommande nio dagarna och dess äventyr som är make or break den här sommaren.

Jag skriver också på min nya bok, lagar mycket rabarberpaj och lyssnar på Tracy Chapman samt har köpt ett par blåställ för manlighetens skull här ute i stugområdet. Jag dricker dyrt och rött vin som stillar tankar i takt med den skymmande horisontens djup och tystnad och för en kort stund varje kväll är livet tidlöst, perfekt och här. I realtid. Utan gårdag eller imorgon. Det är då jag brukar andas för att lukta och smaka på varje stråle ljus och liv som klamrar sig fast i den fallande solen medan jag långsamt promenerar ned till stranden och badar medan jag förnimmer känslorna av mitt livs samlade sommarlycka och jag är 7, 17, 27 och 37 år gammal på samma gång när jag låter det kalla vattnet omsluta mig. Jag suger och drar på de här minuterna och i en Ted Gärdestadsk naivitet hoppas jag att det kan vara för alltid.

Jag älskar faktiskt att åka tåg. Resesättet tilltalar mig med total kontemplation invaggat genom förbisusande landskap, gratiskaffe och ett dunk-dunk-dunk som lugnar min oroliga själ.

Däremot älskar jag inte SJ. Har aldrig gjort. Men jag har lärt mig att leva med den i rälsen inbanade DDR-mentaliteten som andas fuck you-service och ansiktslös ansvarsfrihet så fort något inte fungerar vilket det tenderar att göra ganska ofta.  Och i en allt mer tilltagande grad senaste tiden vilket urartat helt så fort Sverige faktiskt levererar den fjärde årstiden som våra nordliga breddgrader trots allt förpliktigar

Faktum är att jag nu närmast hatar SJ och skulle vilja smiska någon ansvarig på pungen. Och det är inte för att de verkar ha Sveriges mest inkompetenta arbetsstyrka, den sämsta framförhållningen, de värsta tågen eller de lamaste ursäkerna. Utan för att de ljuger! Och driver folk till vansinnets brant!

La Jolla!

Nu tänker jag inte gå in i detalj på själva sakfrågan om hur man kan skylla på vinter och kyla när vi faktiskt bor i ett vinterland. Hur i helvete kan man ha tåg, utrustning, räls och växlar som inte klarar vinter och snö? Kommer det som en överraskning att det är minusgrader och snöstorm? Trodde inköparna att X2000-tågen skulle rulla i Spanien eller? Vilka pajasar! Ett SJ som dessutom går med vinst har absolut ingen ursäkt att rycka på axlarna med en nick åt Al Gore som utlovat mildvintrar, kortärmat och apelslinlundar i var mans trädgård. Nu står man isället på SJ och tröstsuger på statsbidraget och tittar förvirrat ut på snöhögarna och undrar om man ska ha vänster eller höger tumme i röven medan man fikar och inväntar vårdagjämningen.

Så det är inte därför jag småhatar SJ. Utan för att man breder.......

Och någonstans där kände jag mig nödgad att göra en espresso, levitera eller påbörja packningen av Colting Managament Industries temporära flytt till varmare breddgrader. Så det blev inget mer skrivet om SJ den dagen men jag vet att ville pungsmiska den  skenheliga jävelnom urskuldade sig och lovade att alla resenärer skulle få pengarna tillbaka på köpta resor. Big f-n Kafka going on here eftersom det var stört omöjligt att verkligen avboka och få pengarna tillbaka, om man ens lyckades hitta informationen på hemsidan (i telefon svarade de ju naturligtvis inte), utan det gick bara att få beloppet tillgodo på framtida resa.

Men nu bor jag här och springer på den här stranden så jag kunde inte bry mig längre men jag hoppas att hela SJ´s styrelse får åka på studiebesök till Gulag och slicka på kalla metallskenor.

Jag skrev följande krönika som publicerades i Borås Tidning idag. Numera kommer mina krönikor bara i papperstidningen och inte på webben men Colting blogg is at your service;)

Jag har överhuvudtaget mycket att skriva om men väntar på en ytterliggare overhaul av min bloggdesign innan jag låter mitt kreativa ymnighetshorn brisera. Som den estet och i grunden ytliga människa jag är så måste ytan prioriteras innan innehållet utvecklas och kärnan frodas.

Tänk om det fanns ett naturligt sötningsmedel att tillgå som gjorde socker i stort sett överflödigt, ett sötningsmedel utan negativa biverkningar och som till och med kunde påvisa positiva hälsoeffekter.

Faktum är att det är precis vad som finns och den produkten heter stevia! Problemet är bara att det ännu är förbjudet att sälja till förtäring i Sverige.

Denna paradox är svår att förstå och ännu svårare att acceptera då det uppenbarligen är tillåtet att sälja den ena produkten efter den andra i våra livsmedelsaffärer som bevisligen gör människor både sjuka och överviktiga. Eller är det någon som på allvar kan argumentera emot de överväldigande bevisen för hur dåligt socker, margariner, härdade fetter, e-tillsatser eller artificiellt konstgjorda sötningsmedel är för oss?

Stevia, som på svenska också går under namnet sötflockel, är en bladväxt som har sitt ursprung i Paraguay och som använts som medicinalväxt i över 1500 år. Växten odlas i stora delar av Central- och Sydamerika och är i sin raffinerade form upp till 300 gånger sötare än socker.

I en jämförelse mellan stevia och socker så är stevia oskyldig till alla de punkter där socker orsakar ohälsa, framförallt karies, diabetes, övervikt och andra metabola syndrom genom överdriven insulinproduktion. Stevia är nämligen befriat från kalorier och har således 0 i glykemiskt index. Visserligen är flertalet artificiella sötningsmedel också utan kalorier men behäftade med långt större farhågor kring den långsiktiga hälsan vid regelbundet bruk och många forskare har höjt ett varningens finger och anser att den nuvarande lagstiftningen för tillåtandet av konstgjorda sötningsmedel är alldeles för vidlyftig och förhastad.

Stevia däremot har inte på några områden visat sig ha negativa hälsoeffekter utan snarare tvärtom! I flera undersökningar har stevia visat sig effektivt mot exempelvis högt blodtryck och till skillnad från konstgjorda sötningsmedel, där vi faktiskt är de första generationerna av försökskaniner, så har ju stevia en över tusen år lång referenshistorik.

Och att det fortfarande är förbjudet att sälja till förtäring inom i stort sett hela EU är både underligt och upprörande och får snarare ses som en eftergift till starka lobbyister från livsmedelsindustrins socker- och sötningsmedelsproducenter än som en oro över folkhälsan. I USA är stevia sedan en tid tillåtet och i Japan har stevia länge varit en storsäljare och står nu för över 40 procent av marknaden för sötningsmedel.

Det ska påpekas att stevia är tillåtet att både köpa och odla i Sverige men det får inte säljas som ett livsmedel men det kan lätt beställas på Internet. Jag har själv använt det en längre tid och som sötningsmedel i exempelvis hemmagjord sylt på frysta bär är det perfekt och då stevia tål värme gör att det är idealiskt för både bakning och matlagning.

Förhoppningsvis och sannolikt är det så att stevia snart också kommer att motvilligt accepteras som sötningsmedel även inom EU och det tål ju att reflekteras över vem som sätter agendan över vad som ska betraktas som endera nyttigt, ätbart eller rent av farligt. Minns exempelvis hur liberala EU emellanåt varit med att tillåta så kallade azofärgämnen som tidigare varit förbjudna i Sverige då de kopplats till både allergier och andra ohälsotillstånd.

EU verkar handla efter devisen att en naturlig ingrediens först får tillåtas efter att den långt om länge kan bevisas vara ofarlig medan en onaturlig ingrediens vidlyftigt får säljas till dess att den bevisas som farlig.

http://www.youtube.com/watch?v=lhvMhDKXj8k

http://www.youtube.com/watch?v=e4fa7CE-Daw&feature=related

http://twitpic.com/13t6bo

Lance har tränat på Hawaii och möter förra årets Ironman-tvåa, Chris Lieto, på Queen K, och "throws down the hat"...

Här ser ni resultatet och uppföljningen av den första Twitter TT!