Jag tar upp min i-Pod medan jag står utanför Pressbyrån vid spår 10. Jag förundras över att jag inte drabbats av sladdhärva och att hela proceduren avlöper sällsynt smidigt där jag balanserar min Craft-väska på högkant med vinterjackan kollapsande ovanpå. Jag ids inte ta på den när jag snart ska på tåget utan tänker vänta någon minut till innan jag släntrar ut på perrongen när tåget borde rulla in när som helst.  

Andra som liksom jag väntar i den trånga gången ut mot spåret börjar förflytta sig en aning och min inre lemmel oroar sig vagt över att kollektivet verkar röra på sig emedan jag är stilla. Josef Zackrisson börjar sjunga i ”Lys min väg” och musiken passar ihop med mitt kontemplativa tillstånd och blir ett kugghjul i tankekedjan och jag lyfter mina tankars ankar o flyter iväg med strömmen av bilder.

Jag samlar ihop mitt baggage och vaggar ut med allting hängande och med musiken som distanserar mig från ansikten jag ser när jag tråcklar mig ut på en ledig yta och känner den kalla verkligheten blandas med cigarettrök och vagt återhållen otålighet som luktar imorgon, sedan, framtid, igår men inte det nu som vecklas fram ruta för ruta.

Jag fryser i min öppna kofta och försöker stå blick still medan jag tittar framåt längs rälsen och tänker att om tio sekunder kan jag titta höger och då kommer tåget att rulla fram ur Centralstationens katakomber eller vart det nu är de förvarar tågen mellan resorna.  Jag använder mig av det tricket några gånger och tänker att jag väntar till nu, nej till nu, lite längre, ok snart, kanske nu då. Jag vänder mig om några gånger och låter blicken vandra mellan höger, vänster och takklockan som antyder att min begynnande skepsis över hur ett tåg kan bli försenat till avfärd är befogad.

Jag vill fortfarande inte ta på mig jackan fast jag fryser. Jag vill inte falla till föga och visa att jag anpassar mig och accepterar att stå väntandes. Tar jag på mig jackan visar jag att jag är ok med situationen. Lydig och foglig. Länge till och med. Det är inte så viktigt att tåget kommer  faktiskt. Jag är ju varm ändå! Och klarar mig! Vill någon slå på mig går det också för sig..

En diktrad av Sonja Åkesson flimrar förbi där hon säger något om ett varmt liv att trä på det kalla livet, ja tack.. Kanske stod också Sonja här och vägrade att finna sig..

Jag genomför mitt tysta och antagligen helt osynliga protestfrysande som en övning i civil olydnad och söker i mina medtrafikanters ansikten stöd för denna aktion men mild apati verkar råda vilket i allmänhet tycks vara ett nationellt normaltillstånd i Sverige. En god svensk accepterar och tar emot. Högljudda eller öppet kverulerande och koleriska individer betraktas antingen som berusade, sinnessjuka eller i alla fall väldigt jobbiga. Som Patrik Sjöberg.

World Party´s ”Love Street” växlar in och Karl Wallingers spröda röst tonar fram och i mina tankar öppnas en fallucka till 1990 där jag älskade sönder World Party. Likt ett dovt mullrande vid horisonten antyddes stürm und drang.  Musiken förebådade kärlek och åtrå i ännu odefinierade sammanhang där en Hem & Skola-certifierad skolgång och en tonårstid indoktrinerad av TV-program som Bullen, sossiga lärare, RFSU och en allmän pretto tidsanda föreslog att sex var lite jobbigt, svårt och potentiellt traumatiskt och att det viktiga var De Stora Känslorna och Evig Kärlek som det slutgiltiga svaret på tillvarons svåra frågor. Och framförallt som den enda godkända anledningen till lagomt återhållsamt okåtat knulleri.

 20 år senare vet jag nu att De Stora Känslorna är fina men sällan räcker för evigt och att de många gånger varit det bästa sättet att trassla till alldeles utmärkt och från början okomplicerat sex. Och att de som är riktiga suckers for love bär sina kors tappert längs Golgata.

Men jag njuter fortfarande av den oförställda romantiken i den här texten och jag låter den 16-åriga pojken brottas med 36-åringen och jag tittar åter igen vänster vänster vänster innan jag tittar höger och ser att tricket äntligen fungerar och när tåget stannar till framför mig kliver jag upp och över tröskeln. In.

 Scen.

Klipp