Jag känner mig förvånansvärt blasé och distanserad ifrån de begynnande snögrotte- och vinterlandskapsspelen i Vancouver med omnejd.

Vinter-OS har för mig alltid varit en parantes i jämförelse med sommardito och när man nu har ett program som till hälften består av obskyra grenar som skicross, parallellsnowboard, halfpipe, helpipe, kälkskytte, skelettbob, intervallbacke från 70 meter och dubbelsprint i par-, trippel- och quadrupelutförande, eventuellt med gevär på ryggen, så kan jag för mitt liv inte förmå mig att kåta upp mig över TV-sudd med yrvaket natthår.

Med tre undantag!

-Patrik Järbyn. Han är en krigare, överlevare och solitär som överlevt alla belackare och visat vad en obändig vilja, obruten passion och okuvat självförtroende kan åstadkomma. Jag beundrar honom och önskar honom alla framgångar som tänkas kan såhär i karriärens solnedgång och jag kommer gladeligen att offra nattsömn för att skicka karma hans väg.

-Therese Borssén. För att jag känner henne och för att hon är snygg. Och för att hon är tillsammans med min vän Jojje och det skulle hjälpa hans adrenal fatigue om hon vann. Han har ju faktiskt suttit i ryskt fängelse för hennes skull så det vore inte mer än rätt.

-Petter Northug. Han är cool, en grym atlet och han retar gallfeber på svenska mellanmjölkspsyken och han har samma eminenta sponsor som jag.  Go Team Torro Rojo! Dessutom är vi bukbröder.

Hade Bojan Krizaj fortfarande åkt hade jag  dessutom hejat på honom samt alpinåkaren med överjävligt skägg som jag inte kan erinra mig namnet på.